I väntans tider

Många vänner är gravida nu och det ska ploppas bebisar i frisk takt under sensommaren, hösten och vintern. Man får höra många tankar och funderingar och man kan inte undgå att tänka tillbaka till mina egna två graviditeter och förlossningar.

För tre år sen(herregud vad tiden går!!) var jag ju gravid för första gången med lilleman, var väl runt v.24-27 nånting då han var beräknad till början av dec. Känner igen mig i alla tankar om förlossningen man hör andra förstagångsföräldrar har och kan nu i efterhand känna att man funderade kanske lite väl mycket. Min stora fråga var ju hur ont det gör när bebisen ska ut. Jag var ju förlossningsrädd då och hade gått på Viktoria-samtal(stödsamtal) innan och hade planerat att ta allt knark huset hade att erbjuda redan ute på bb-parkeringen typ. Vi hade även uppgjort att jag skulle in fortast möjligt till BB då de drog igång pga att det kunde bli snabb förlossning(går i släkten). Hur det blev? Fick hjärnsläpp när värkarna började och gjorde precis tvärtemot vad som var uppgjort vilket resulterade i att när vi väl kom till k-d var de försent med all bedövning och det var bara att gilla läget. Hann för övrigt vara där i ca 50 minuter innan leveransen var klar.

Kan inte undgå att sitta och le och minnas då andra pratar om sina kommande förlossningar. Det är helt klart de absolut häftigaste jag nånsin gjort och kommer att få göra. Sjukt vad kroppen är kapabel till och lyckas med. De är först nu efter två förlossningar jag inser varför min mor var så orolig på slutet av mina graviditeter och förlossningar, de är ju så mycket som kan gå så fel egentligen med både mor och barn.